Ingress

Friends Arena, Epilog                                                  18 jan 2013

I mitten av Januari i en av vinterns många snöoväder kunde man se ett stort antal av

1942 års män med mödosamma steg närma sig en av vår tids katedraler, Friends arena i Solna

Läs vidare>>>

-------------------------------------------------------
Artikel

Dom kom från öst och väst.  Dom kom från Syd och Nord . Med tysta och bestämda steg kunde man se dom närma sig arenan pulsande i snön. Alla var förstås inte tysta. Några pratade hela tiden i syfte att underhålla oss andra. Det uppskattades nuturligtvis, får vi förmoda.

Ryktet om dålig tillgänglighet till Arenan visade sig vara sann. När man äntligen kommit fram vidtog nästa problem.

Vilken av denna jättearenas många ingångar skulle nu vara den ingång som var öppen och tillät entré till det allra heligaste.

Efter en hel del mobilsamtal var dock gänget samlat i en gemensam avspark inför guidningen.

Rekordantal deltagare (20st.) kunde samlas kring dagens värdinna, Sandra, som tålmodigt väntat till alla samlat ihop sig och skakat av sig den värsta snön.

Arenan var naturligtvis jättelik och vi fick en genomgång av de skilda aktiviteter som kan genomföras därstädes. Främst är det fotboll som gäller med byte av grästorven med någon månads mellanrum till en kostnad av drygt 1 miljon kr.

Kanske skall vi komma med ett förslag på konstgräs så kan dom rabattera priserna något.

Det mest spektakulära kommande säsong är GP-speedwayen i september som redan fastnat som en aktivitet på 1942 års planeringskarta.

Taket som kan öppnas och stängas är en finess som fortfarande saknas på de stora arenorna i Sverige. Men det kommer så sakteliga. Sakteligt går det även när man stänger och öppnar taket på Friends Arena. Ca 20 minuter. Men det kan vi förstå. Vi fick hälsa på gubbarna som skötte detta. Dom var visserligen kraftiga men nog får dom det jobbigt. En gubbe på var sida med två jätterattar. Precis som på dom gamla slussportarna i Göta Kanal.

Vi fick även inponeras av jumpotronen som vägde 6 ton och hissades upp i taket. En ruggig koloss som kommer att mosa delar av kedjan och mittfältet om den ramlar ner under en fotbollsmatch. Men vår guide Sandra, garanterade att snörena som den hängde i skulle hålla. Vi ifrågasatte inte detta men tittade på varandra och skakade på våra tvivlande huvuden.

Det är synd om dagens fotbollsspelare. Man kan förstå varför dom tjänar så mycket pengar. Det mesta är naturligtvis riskpengar med hänsyn till dagens arenor.

Nåväl, eftersom vi började bli frågvisa lotsades vi in i en hisshall där guiden , Sandra hette hon visst, skickade iväg oss i olika hissar till olika våningsplan.

 

När vi hade lugnat ner oss samlade hon ihop oss igen och visade de gästande lagens omklädningsrum som kunde liknas vid en tortyrkammare med hemska färger på väggar och tak och en slaktarbänk i mitten av det minimala rummet där man sannolikt tuktade de spelare som fortfarande klarat sig från att bli krossad av Jumbotronen.

Däremot kunde vi konstatera att hemmalaget , som just nu sades vara AIK, hade en omklädningsavdelning som mest påminde om luxsviten på något av Arabhotellen i Dubai. Varje spelare hade förutom tillgång på allehanda förfrisknmingar och förnödenheter varsin bubbelpool med tillhörande sjöjunfru.

En del av oss tyckte nog att det var lite orättvist men vi kan ju inte så myckert om dagens fotboll. Även om en del av oss påstodeatt dom dagligen bevakar ligorna runt om i världen på någon suspekt kabel/eller sattelitkanal. Hur dom nu kan ha tid med sådant slötittande.

 

 

Nästa anhalt på rundvandringen var Gladiatorkorridoren där man peppade spelarna innan dom förvirrade rusade in på planen till publikens förtjusning. När dom väl var ute på planen var det ju försent att ångra sig. Man har redan stängt dörrarna till gladiatorkorridoren och att smita ut genom publikhavet betraktas som fegt. Däremot är det ok att passa sig för Jumbotronen .

Pressens avdelning var välutrustad med diverse kopplingsuttag till övriga världen. Dessutom fanns det gott av TV-apparater på väggarna som spelade upp den verksamhet som journalisterna önskade referera. Mycket praktiskt tyckte vi. Även här såg vi kostnadsbesparingar. Det räckte ju med att åka pendeln till Friends arena så kunde dom i pressrummet referera all världens matcher via dessa TV-apparater. Dessutom var avdelningen så anordnat att de stackars journalisterna aldrig hade en chans att referera verkligheten på arenan eftersom virrvarret av gångar inte möjliggjorde något besök i verkligheten.

Som avslutning på rundvandringen fick vi besöka VIP-läktaren. Den skilde sig mot övriga läktarsektioner genom att stolarna var försedda med en mjuk klädsel som möjliggjorde en bekväm sittställning till skillnad mot övriga läktarsektioner där det enbart fanns sittplatser i form av 2st 2”x8”placerade på bockar.

Praktiskt tyckte vi även här eftersom AIK-publiken har som vana att plocka med sig inredningen när matcherna är slut. Det har vi ju sett på TV. Sannolikt var det även av denna anledning man var tvungen att köpa ny gräsmatta varje månad.

Efter sedvanlig avtackning av vår förtjusande Guide, Sandra, gav vi oss åter ut i snöstormen och gick likt mördarbandet i den isländska filmen” Vägvisaren” till en behaglig kvarterskrog där vi snabbt serverades och försågs både med både mat och dryck. Men i omvänd ordning. Eftermiddagens trubadur Silas Karlsson underhöll med visor från Solnakvarteren.

En trevlig avslutning på en minnesrik dag som vi sent skall glömma. Även om vi försöker.